The rat pack.
Ibland, stammar jag nästan fram orden när jag ska vaska fram ett inlägg.
Fastän jag redan har en "game-plan" klar.
Men så är väl livet i stora drag?
Man harklar,stammar,snubblar, och borstar av dammet från axeln när
man trillat. Det viktiga är ju att man ställer sig upp.
För trilla kommer man, antingen självmant eller med hjälp från någon illasinnad.
Jag trillar ibland, men inte lika ofta nuförtiden.
För någon dag sen tittade jag på mina två underbara barn och slogs av hur
oförstörda dem är. Så oskyldiga och så omedvetna om all skit som finns i världen.
Hur de enklaste behoven styr deras liv.
Och det fungerar.
Leah lär sig nya saker hela tiden. Emellanåt så blir jag nästan rädd.
Hon är inte bara snabblärd, hon är overkligt modig i sina bravader.
Det går fort.
Jag är så sjukt tacksam för att jag får vara med under deras första vacklande steg
mot sin självständighet. Inte alla pappor som får denna chans.
Eller, det är inte alla som tar den, (eller kanske inte ens kan).
Milo är ju fortfarande lite skrikig på kvällarna, och jag kan erkänna
att jag tycker det är jobbigt, för man blir maktlös.
Men när han ligger i ens famn och ler mot en och tittar med sina stora ögon
och brister ut i skratt, då kan han få skrika i 10 timmar till.
Lady gaga. Nej.
Jag älskar mina barn över allt annat.
Kommentarer
Trackback
